Blondinbella blir kräkfärdig av könskvotering. Jag blir kräkfärdig av hennes brist på insikt och på hennes attityd mot kvinnor.

 

Hon tycker det är fel att vi ska gå efter kön istället för kompetens, därför ska vi inte kvotera in kvinnor i mansdominerande yrken.

 

Jag tycker det är fel att vi ska gå efter kön istället för kompetens, och därför ska vi just kvotera in kvinnor i mansdominerande yrken. Så som det ser ut idag har vi ett främjande av männens kompetens på arbetsmarknaden, kvinnors arbete värderas inte lika högt.

 

Således har vi en faktiskt existerande verklighet där män kvoteras in före kvinnor, även om det inte är skrivet i någon lagbok.

 

Det är inte kvinnornas fel att 96% av alla ledmöter i bolagsstyrelser är män, eller att endast 5% av alla VD:ar är kvinnor. När statistiken ser ut som den gör borde man väl fatta att problemet är mycket större än tjejers prestationer, att man inte skulle ha tillräckligt kompetens.

 

Vi lever i ett samhälle med strukturer. Männen har i alla tider haft den största delen av den sociala, politiska och ekonomiska makten. Därför ska vi inte, kan vi inte, säga att problemet ligger hos kvinnorna - att man inte skulle prestera tillräckligt, att man inte vågar ta för sig. Sitter man med makten vill man inte lämna ifrån sig den, så enkelt är det. Därför behövs kvotering.

 

Tänker lite smått såhär på kvällskvisten. Om strukturer och sånt. Har samlat mina tankar lite sammanfattande.

 

I liberalismens anda talar man så gärna och så fint om individens självförverkligande och individens ansvar att trotsa strukturerna. Hur vackert talade inte Jasenko Selimovic om hur han lyckades uppnå ett självförverkligande trots sin invandrarbakgrund. Alltså finns inte rasism, typ.

 

Vad man måste greppa är att människan aldrig är oberoende av omgivningen. Från det att vi föds socialiseras vi efter kulturella förväntningar, som också bär med sig värderingar. Det anses var bra eller mindre bra att vara på ett visst sätt. Att vara vit, heterosexuell och man (och kapitalist, såklart) är då utan vidare analys idealet om man efterlyser makt.

De strukturer vi människor präglas av, har vi burit med oss i alla tider. Det är så självklart att det blir naturligt. En liten historisk förankring:

 

*Förtrycket av kvinnan har existerat i de flesta kulturer i alla tider.

 

*Fientlighet mot andra etniciteter har funnits i de flesta kulturer i alla tider (pga identifikation osv). I framförallt Europa och USA har denna rasism förstärkts av koloniala/imperialistiska intressen (de är sämre än oss, därför ska vi ha deras olja/land/whatever), vilket har lett till ett maktförhållande väst-resten av världen.

 

*Heterosexualitet har de senaste par årtusenden varit normen på grund av att det har varit det enda sättet för reproduktionen av vår art (nu finns ju andra möjligheter, t.ex. insemination) och religiösa värderingar.

 

Därför är det så himla naivt och rentav korkat att förneka strukturer. Normerna och de värderingar vi bär med oss påverkar vår syn på andra, och de sitter så djupt rotade inom oss. Därför kan människors möjligheter inte vara jämlika, bara för att man har någon form av formell jämlikhet (som vi också måste ifrågasätta, men det är en annan diskussion). Därför kan man heller inte säga, men jag har ju lyckats, därför borde andra klara av samma sak - och har man inte det, ja då får man väl skylla sig själv?

 

För problemet är, att det är inte så enkelt. Så länge vi bär på värderingar om vad som gör en bättre/sämre, och således rangordnar människor, kommer aldrig alla individer kunna nå ett självförverkligande.

 

Därmed vill jag inte beskylla alla vita, heterosexuella eller manliga (eller alltihop) individer för att vara förtryckare eller att alla mörkhyade, homosexuella eller kvinnliga (eller alltihop) individer är offer. Poängen är att vi lever i ett samhälle där vissa attributer premieras medan andra nedvärderas.

 

Vi måste se strukturerna och motverka dem, istället för att förneka och lägga skulden och allt ansvar på individen. Först då kan vi uppnå jämlikhet.

 

(Ett tillägg såhär i efterhand: lägger man också ansvaret på individerna försvinner ansvaret från auktoriteter, så som stat och kapitalister, således försvaras deras intressen och bevarande av strukturer.)

Tog en paus från allt och åkte till Lund för en mysig eftermiddag med mys-Max. Åt en massa glass och pussades i solskenet. Hade det så där underbart man bara kan ha det när ens intrapersonella konflikter står en upp i halsen, fast när solen skiner sådär oemotståndligt. Jag köpte också en väldigt-väldigt fin kjol också, vit och spetsig.

Den skeva debatten kring genus och hen får mig att bubbla av ilska. Utan insikt om begreppens innebörd går diskussioner kring hur vi pk-ivrare vill förbjuda pojkar att bära blått och flickor att bära rosa. Vissa menar att vi vill skapa en könslös grå massa, där alla ser likadana ut och är s.k. ”hens”.

Genus betyder ”socialt kön”. Genusvetenskapen studerar hur människor socialiseras utefter sitt fysiska kön och hur det påverkar möjligheter och villkor i livet.

Pojkar och flickor fostras olika, bara beroende på vilket kön man har. Pojken ska vara tuff och stark och flickan söt och snäll. Pojken ska ha blåa kläder. Flickan rosa. Pojken ska leka med bilar. Flickan med dockor. Det är tydligen viktigt för oss att göra skillnad, att begränsa möjligheter och friheter till vissa yttre och inre attribut.

Förr i tiden var det manligt att bära klackar och att gråta offentligt. Uppfattningen om hur en man och kvinna ska vara förändras, det är inget konstant. Det som är konstant är hur det alltid skapat ojämlika förutsättningar. För låt oss vara ärliga – hur ska man leva på samma villkor om man förväntas vara olika i de flesta sociala sammanhang?

Med det sagt förnekar ingen att människosläktet delas upp i två reproduktiva kategorier med vissa biologiska skillnader, som är beroende av varandra för existensen av vår art. Men måste vi säga att vi är ett visst kön? Räcker det inte med att vi bara har ett visst kön?

De patriarkala normerna för hur vi ska se ut och bete oss begränsar alla. Det handlar likaväl om killen som anammar vad som anses kvinnliga egenskaper (för en man ska ju vara man!) eller vill jobba som sjuksköterska/nanny/annat typiskt kvinnoyrke (en man ska ju inte syssla med sådant). Det handlar om tjejen som kanske säger ifrån lite för mycket (för det kan ju inte en tjej göra, hon ska veta sin plats) eller inte passar in i normen för vad som är söt/snygg (äckel/tjockis/hora/lesbisk!).

Hen då? ”Hen” är ett tredje pronomen som används i situationer då hon eller han ej passar sammanhanget. Till exempel om man vill benämna en persons anonymitet eller vill tala om en person med oklar inre eller yttre könstillhörighet. ”Hen” är en naturlig del av vår språkliga utveckling och inget unikt. Vissa språk (t.ex. persiska) har endast ett personligt pronomen, utan konsekvensen att alla kvinnor och män är exakt likadana.

 

Begreppet hen utgör dock en viktig del i jämställdhetsdebatten. Om vi skulle utgå i vårt bemötande gentemot varandra att vi inte är mer än människor så blir vi just det, människor.

Genus handlar inte om att vi alla ska vara en grå massa där vi inte kan se skillnad mellan människor. Det handlar om att alla ska få vara blåa och rosa. Och gröna, lila, röda, gula. Det ska inte spela någon roll – och det är DET som är jämställdhet.

Då var det utrett.