politisk filosofi och partibyte

2013-07-04     23:18:00

För mig är identitet viktigt, jag vill ha någonstans där jag känner mig hemma. Jag vill kunna säga stolt; det här är jag! Jag vill känna att det brinner inom mig när jag talar om mina värderingar.

 

För mig är min partitillhörighet en viktig del av min identitet, och just därför kan jag inte stoltsera med att säga; det här jag och jag är socialdemokrat. Snarare vill jag dra på mig skämskudden.

 

Om jag reflekterar över hur mina värderingar såg ut när jag gick med i partiet och SSU för ungefär 2,5 år sedan, så inser jag hur mycket politisk vilja jag saknade. Ungefär såhär; ja, men liiite höger gör väl inget. Nej det gååååår inte att vara lite radikal. Radikalism saknar ju realism!

 

Och det är väl ungefär så socialdemokratin har sett ut de senaste åren, så det är väl inte så konstigt att jag identifierade mig väl med rörelsen.

 

Dagens socialdemokrati talar om medborgarna som kunder och ser på deras kollektiv som ett företag med ett behov av en affärsplan. För dagens socialdemokrati är det viktigare med tillväxt än långsiktig hållbarhet. För dagens socialdemokrati är det viktigare att näringslivet har möjlighet att ta ut välfärdsvinster än att medborgarna får den bästa möjliga välfärden. För dagens socialdemokrati är det längre inte en långsiktig ambition att minska och slutligen utradera klassklyftorna och skillnaderna i förutsättningar mellan män och kvinnor.

 

Ja, det är svårt att tillämpa radikala idéer i en verklighet som är skapad och anpassad just för att de inte ska fungera att tillämpa i praktiken. Och det är väl någonstans dit jag vill komma, att Socialdemokraterna inklusive de flesta andra partier, om inte alla (ja, inklusive V), är inlåsta i denna verklighet och vågar inte tänka längre än hur denne kan förändras några år framåt. De vågar inte utvidga sin politik till något mer än en intalat oföränderlig verklighet, som bara kan bli lite mer höger eller lite mer vänster. Som bara kan bli mer eller mindre investeringar i offentlig sektor, mer eller mindre privatiseringar, mer eller mindre statligt inflytande. De vågar inte för att det helt enkelt inte fungerar. Det är val var fjärde år och då måste en helt enkelt tänka inom de ramar och begränsningar det skapar.

 

Men det innebär för fan inte att det parti som ska vara medborgarnas parti nummer ett ska flörta med näringslivet för att kanskeinteriskeraförloraettval. Därför är det nu ett tag sedan jag slutat kalla mig för socialdemokrat, men jag har inte känt mig hemma i något parti, jag har haft väldigt svårt att säga; det här är jag.

 

För ett tag sedan insåg jag också en sak som fick mig att fundera. Det skapade också en ideologisk identitetskris hos mig, som hur länge som helst så självklart har varit socialist och feminist. Det var jag liksom, även om jag inte hade något parti. För vad är alternativet till socialism? En kapitalistisk politik som tillslut, på riktigt, kommer få vårt samhälle att kapitulera. Gå under. Finito helt enkelt. Klart en då måste vara socialist och stå upp för medborgarnas intressen.

 

Men är det egentligen den verkliga motpolen? Betyder antikapitalist de facto socialist (eller kommunist)? Är det verkligen den bästa lösningen på våra problem? Än så länge vet jag inte, jag har inte kommit på ett bättre svar. Däremot har jag mycket svårt att identifiera mig med den socialistiska ideologin numera, den känns allt mer förlegad i ett 1800-talets blomstrande industrisamhälle och jag ser många brister i ideologin när den ska tillämpas i verkligheten.

 

Men ja, det är bara politisk filosofi. Jag är helt klart radikalt vänster, eller ja, antikapitalist, om jag ska placera mig på en skala, även om jag önskar att det fanns en annan utopi parallellt med de som finns på dagens politiska karta. En antikapitalistisk ideologi skapad för människan som kan tillämpas utanför de ramar som idag existerar.

 

Men mest av allt är jag feminist. När jag talar om det patriarkala förtrycket som genomsyrar alla delar av vårt samhälle, det är då det brinner som allra mest inom mig. Det är då jag blir som allra mest arg och det är då kämparglöden lyser som starkast. Det är då jag vill rusa ut på gatorna och skrika ”KVINNOKAMP FÖR FAN!!!”. Det är då jag vill säga till alla tjejer och kvinnor, du duger som du är, du är människa och du ska kunna göra vad fan du vill med ditt liv.

 

Antikapitalist och feminist, alltså. Men mest av allt feminist. Och inte längre socialdemokrat. Vad sjutton är jag då? Vilket fack kan jag placera mig i så att jag känner mig hemma? Vilket feministiskt, antikapitalistiskt parti som åtminstone i någon mån tänker utanför ramarna, hör jag hemma i?

 

Igår lämnade jag Socialdemokraterna (formellt) för Feministiskt Initiativ. Hejsvejs.





INGEN!! ska uteslutas pga sin identitet.

2013-04-25     16:28:51

 
 
Jag har ett kort svar: Sätt dig in i en situation där du känner att du inte hör hemma någonstans. Att du konstant känner dig osäker - du vet inte vem du är. Du är inte trygg. Du är avvikande.
 
Tänk dig att det sedan kommer någon som säger att det är att hitta på ett problem. Som skrattar åt dig. Som totalt nonchalerar dig och avfärdar din situation som nonsens.
 
Gör det, snälla. Öppna ditt sinne och förstå andras utsatthet. Sluta vara så fientlig gentemot de som avviker från normen. Se att alla är människor, och låt dem vara människor. Ingen ska uteslutas, skrattas åt, nonchaleras. Låt oss alla vara jämlikar.




att se och förstå strukturer

2013-04-12     22:29:00
Tänker lite smått såhär på kvällskvisten. Om strukturer och sånt. Har samlat mina tankar lite sammanfattande.
 
I liberalismens anda talar man så gärna och så fint om individens självförverkligande och individens ansvar att trotsa strukturerna. Hur vackert talade inte Jasenko Selimovic om hur han lyckades uppnå ett självförverkligande trots sin invandrarbakgrund. Alltså finns inte rasism, typ.
 
Vad man måste greppa är att människan aldrig är oberoende av omgivningen. Från det att vi föds socialiseras vi efter kulturella förväntningar, som också bär med sig värderingar. Det anses var bra eller mindre bra att vara på ett visst sätt. Att vara vit, heterosexuell och man (och kapitalist, såklart) är då utan vidare analys idealet om man efterlyser makt.

De strukturer vi människor präglas av, har vi burit med oss i alla tider. Det är så självklart att det blir naturligt. En liten historisk förankring:
 
*Förtrycket av kvinnan har existerat i de flesta kulturer i alla tider.
 
*Fientlighet mot andra etniciteter har funnits i de flesta kulturer i alla tider (pga identifikation osv). I framförallt Europa och USA har denna rasism förstärkts av koloniala/imperialistiska intressen (de är sämre än oss, därför ska vi ha deras olja/land/whatever), vilket har lett till ett maktförhållande väst-resten av världen.
 
*Heterosexualitet har de senaste par årtusenden varit normen på grund av att det har varit det enda sättet för reproduktionen av vår art (nu finns ju andra möjligheter, t.ex. insemination) och religiösa värderingar.
 
Därför är det så himla naivt och rentav korkat att förneka strukturer. Normerna och de värderingar vi bär med oss påverkar vår syn på andra, och de sitter så djupt rotade inom oss. Därför kan människors möjligheter inte vara jämlika, bara för att man har någon form av formell jämlikhet (som vi också måste ifrågasätta, men det är en annan diskussion). Därför kan man heller inte säga, men jag har ju lyckats, därför borde andra klara av samma sak - och har man inte det, ja då får man väl skylla sig själv?
 
För problemet är, att det är inte så enkelt. Så länge vi bär på värderingar om vad som gör en bättre/sämre, och således rangordnar människor, kommer aldrig alla individer kunna nå ett självförverkligande.
 
Därmed vill jag inte beskylla alla vita, heterosexuella eller manliga (eller alltihop) individer för att vara förtryckare eller att alla mörkhyade, homosexuella eller kvinnliga (eller alltihop) individer är offer. Poängen är att vi lever i ett samhälle där vissa attributer premieras medan andra nedvärderas.
 
Vi måste se strukturerna och motverka dem, istället för att förneka och lägga skulden och allt ansvar på individen. Först då kan vi uppnå jämlikhet.
 
(Ett tillägg såhär i efterhand: lägger man också ansvaret på individerna försvinner ansvaret från auktoriteter, så som stat och kapitalister, således försvaras deras intressen och bevarande av strukturer.)




in case i haven't told you recently, i still love the freaking shit out of you

2013-04-12     12:13:00
 
Inte är du bara väldigt fin, söt, snygg (och gör dig väldigt snygg på bild), du är väldigt snäll, omsorgsfull, mysig, och så vidare och så vidare, också.




Hur jag känner för dig? nä det där med att förklara med ord går inte

2012-08-19     13:11:00


 

Delat kärlek med dig i sex månader nu. Delat tårar, saknad och allt det där som följer med när man älskar någon så mycket. Borde egentligen inte uttrycka mig på detta sätt för mina ord kommer aldrig ta slut.

Jag älskar dig, min finaste. 





några saker just nu

2012-07-09     21:55:13
*hatar kapitalism
*hatar mig själv för att ha trott att det var möjligt att gå och lägga sig klockan 9
*hatar att det är en evighet kvar till yran, åh, den älskade yran
 
Nu ska jag gå och ge Max en puss, vi hörs <3