Grattis fina, fina du.

 

På den här dagen för ett år sedan kommer jag ihåg att jag satt framför TV:n i soffan och bara grät och tänkte tankar alldeles för röriga och censuerade för att författa. Idag sitter jag och gråter när Laleh sjunger Some Die Young i Oslo, med tankar som går ett helt år tillbaka. Tårar för sorg, tårar för saknad, tårar för styrka.

 

I brist på möjlighet att delta i en minnesceremoni beger jag och Max oss ner på Värnhemstorget, köper röda rosor och ett rött blockljus och skriver lite halvknackligt p.g.a. underlaget med en röd penna att vi inte har glömt. Vi vill aldrig glömma, heller. Aldrig glömma dem. Aldrig glömma deras kamp för rättvisa och demokrati.

 

Vi vill minnas och föra kampen vidare. 

 

 

Blev igår ett offer för det materiella och kommersiella. Köpte mig ett rött nagellack (vilket jag inte använt på alldeles för länge), svarta jeans som sitter så tight att jag får frågan om jag ens kan gå i dem (ja, det kan jag även om det är svårt) och en liten väska med utrymme för mobil och pengar.

 

Ang. det sista - fick enorma jubel från mina föräldrar och Max efter vetskapen om köpet. Rop som "ÄNTLIGEN!!" och "Det var fanimej på tiden!" säger ganska mycket om hur min mobil och mina pengar har legat lite överallt och hur envis jag varit; "Äh fan, jag behöver ingen jävla plånbok". Men det känns ändå bra, väskan är ju fin och så. 

 

 

Idag har jag varit glad för det har varit SOL. Illustrerar min glädje med en liten bild. Man kan visserligen inte se mig med ett leende på den, men det är en blomma och det är ljus och det är bokeh vilket för mig är synonymt med glädje.

 

*hatar kapitalism
*hatar mig själv för att ha trott att det var möjligt att gå och lägga sig klockan 9
*hatar att det är en evighet kvar till yran, åh, den älskade yran

 

Nu ska jag gå och ge Max en puss, vi hörs <3

 

Känner mig så enormt rastlös. För tredje dagen i rad regnar det. Det kryper i hela kroppen, vill bara gå ut, fotografera, ta en mysig fika men istället känner jag mig som en fånge av regnet. En patetisk sådan som istället för att göra det bästa av situationen bara deppar ihop och kollar på bilder från då det varit sol och hatar allt.

I tron på att det gick 19.00 istället för 15.00, missade jag igår Stefan Löfvens tal i Almedalen. Därför har jag nu spenderat denna regniga morgon/förmiddag med att titta och lyssna på det på SVT play. Så nu sitter jag här efteråt med sådana där sura flaskor som är rosa och blå, och funderar över vad han sa.

 

"Hållbar frihet!".

 

Ett uttryck som kräver lite betänketid för att tolka, men som ändå inte är lika svårt att analysera som Juholts "Social demokrati".

För mig är "Hållbar frihet" en direkt känga till vår regering, som ju har "frihet" som ett av sina vanligaste slagord. Tyvärr så har det nu visat sig, med högern i förnekelse, att deras definition av frihet inte fungerar så väl i verkligheten.

 

Frihet som i valfrihet (privatiseringar).

Frihet som i att vara så fri från staten som möjligt och klara sig på egen hand (skattesänkningar och urholkning av vårt trygghetssystem).

 

Vi har sett att privatiseringarna och konkurrenssättningen av vår välfärd till stor del har lett till sämre infrastruktur, sämre sjukvård och sämre resultat i skolorna. Men vad gör väl det, så länge man har friheten att välja?

Här finns en tydlig ideologisk skiljelinje mellan höger och vänster. Bara principen att man kan välja räcker inte för att vi ska ha en högkvalitativ välfärd. Alternativen som finns måste också vara bra alternativ.  

Hållbar frihet - friheten i att vart än i Sverige du befinner dig, så ska du få bra utbildning, sjukvård och tågen ska komma i tid.

 

Skattesänkningarna har gett alla med en anställning lite mer i plånboken, åtminstone kortsiktigt. Man får lite mer för att klara sig bättre självständigt. Problemet då blir ju, vilket nog inte är en nyhet för många, att dessa skattesänkningar tär på vårt trygghetssystem. Blir man sjuk eller arbetslös så finns det nu helt plötsligt en risk att du inte ens ska få en chans till ekonomisk överlevnad. Men vad gör väl det, så länge individen får mer ansvar att klara sig själv? Man får ju skylla sig själv om man blir sjuk eller arbetslös.

Vi socialister tänker istället att vi ska leva i ett tryggt land där det inte ska straffa sig att vara mänsklig.

Hållbar frihet - friheten i tryggheten.

 

 

25 grader i luften, 10 grader mindre i vattnet och chokladbollar gjorde gårdagen värd att leva. Fick blickar som sa "lägg ner den där jävla kameran" och vi båda försökte lägga beslag på de största chokladbollarna och han vann. Solen sken som om den aldrig hade skinit förr även om molnen ibland gjorde det svårt för den (vi är ju trots allt i Norrland). 

Och jag doppade mig först.

 

Då var det dags igen, bloggdags. Skulle gissa på att detta är blogg nummer 4876382 eller någonting sånt i ordningen. Och mina tankar är ungefär likadana som varje gång jag tryckt på den där skapa bloggen-knappen. Fett taggad till att göra designen, till att skriva - allt det där som har med bloggande att göra. Sedan slås man av paniken. Hur fan ska bloggen se ut? Kommer jag ha något vettigt att skriva om? Kommer folk uppskatta det jag gör eller bara tycka jag är irriterande för att jag publicerar länkar på facebook hela tiden?

 

Jag vet inte varför jag gör det här. Vill komma med ursäkten att det är för att människor tjatat på mig "Veronica du har lovat mig att starta en blogg", "Veronica snälla kan inte du starta en blogg!", "Veronica du borde skaffa en blogg!", men helt ärligt är det inte där svaret ligger. Saken är den är att jag inte har något riktigt svar, men jag hoppas det blir lite roligt i alla fall. Annars kommer det sluta med att jag inte skriver något på ett år och sedan startar upp blogg nummer 4876383, med exakt samma tankar, förhoppningar och öde.

 

Jag heter i alla fall Veronica, jag är 16 år men föredrar att säga "snart 17" för det låter äldre och coolare.

 

Jag är ursprungligen från en by mitt i Sverige (men som hör och häpna ligger i Norrland!). Byn heter Alsen och ligger utanför Östersund och är jättefin. Dock så bor jag nu i Malmö som följd av en impulsansökan till ett gymnasium i Lund. Här läser jag Samhällsvetenskapsprogrammet med inriktning Beteendevetenskap med internationell profil - coolt, eller hur? I vardagen säger jag dock bara Beteende internationell eftersom det är lättare att säga. Här i Skåne spenderar jag livet med världens finaste vänner och världens finaste pojkvän. Pojkvännen heter Max, han är snygg som fan och alldeles, alldeles underbar.

 

Jag gillar politik och är stolt-som-in-i-helvete socialdemokrat. Gillar också att fotografera och jag kör Nikon. Musikväg är Beatles bäst i hela världen, men alternativt och indie och sånt hipstergrejs går också väldigt bra.

 

Nu ska jag publicera detta inlägg på facebook så hörs vi senare någon gång, puss!