För mig är identitet viktigt, jag vill ha någonstans där jag känner mig hemma. Jag vill kunna säga stolt; det här är jag! Jag vill känna att det brinner inom mig när jag talar om mina värderingar.

För mig är min partitillhörighet en viktig del av min identitet, och just därför kan jag inte stoltsera med att säga; det här jag och jag är socialdemokrat. Snarare vill jag dra på mig skämskudden.

Om jag reflekterar över hur mina värderingar såg ut när jag gick med i partiet och SSU för ungefär 2,5 år sedan, så inser jag hur mycket politisk vilja jag saknade. Ungefär såhär; ja, men liiite höger gör väl inget. Nej det gååååår inte att vara lite radikal. Radikalism saknar ju realism!

Och det är väl ungefär så socialdemokratin har sett ut de senaste åren, så det är väl inte så konstigt att jag identifierade mig väl med rörelsen.

Dagens socialdemokrati talar om medborgarna som kunder och ser på deras kollektiv som ett företag med ett behov av en affärsplan. För dagens socialdemokrati är det viktigare med tillväxt än långsiktig hållbarhet. För dagens socialdemokrati är det viktigare att näringslivet har möjlighet att ta ut välfärdsvinster än att medborgarna får den bästa möjliga välfärden. För dagens socialdemokrati är det längre inte en långsiktig ambition att minska och slutligen utradera klassklyftorna och skillnaderna i förutsättningar mellan män och kvinnor.

Ja, det är svårt att tillämpa radikala idéer i en verklighet som är skapad och anpassad just för att de inte ska fungera att tillämpa i praktiken. Och det är väl någonstans dit jag vill komma, att Socialdemokraterna inklusive de flesta andra partier, om inte alla (ja, inklusive V), är inlåsta i denna verklighet och vågar inte tänka längre än hur denne kan förändras några år framåt. De vågar inte utvidga sin politik till något mer än en intalat oföränderlig verklighet, som bara kan bli lite mer höger eller lite mer vänster. Som bara kan bli mer eller mindre investeringar i offentlig sektor, mer eller mindre privatiseringar, mer eller mindre statligt inflytande. De vågar inte för att det helt enkelt inte fungerar. Det är val var fjärde år och då måste en helt enkelt tänka inom de ramar och begränsningar det skapar.

Men det innebär för fan inte att det parti som ska vara medborgarnas parti nummer ett ska flörta med näringslivet för att kanskeinteriskeraförloraettval. Därför är det nu ett tag sedan jag slutat kalla mig för socialdemokrat, men jag har inte känt mig hemma i något parti, jag har haft väldigt svårt att säga; det här är jag.

För ett tag sedan insåg jag också en sak som fick mig att fundera. Det skapade också en ideologisk identitetskris hos mig, som hur länge som helst så självklart har varit socialist och feminist. Det var jag liksom, även om jag inte hade något parti. För vad är alternativet till socialism? En kapitalistisk politik som tillslut, på riktigt, kommer få vårt samhälle att kapitulera. Gå under. Finito helt enkelt. Klart en då måste vara socialist och stå upp för medborgarnas intressen.

Men är det egentligen den verkliga motpolen? Betyder antikapitalist de facto socialist (eller kommunist)? Är det verkligen den bästa lösningen på våra problem? Än så länge vet jag inte, jag har inte kommit på ett bättre svar. Däremot har jag mycket svårt att identifiera mig med den socialistiska ideologin numera, den känns allt mer förlegad i ett 1800-talets blomstrande industrisamhälle och jag ser många brister i ideologin när den ska tillämpas i verkligheten.

Men ja, det är bara politisk filosofi. Jag är helt klart radikalt vänster, eller ja, antikapitalist, om jag ska placera mig på en skala, även om jag önskar att det fanns en annan utopi parallellt med de som finns på dagens politiska karta. En antikapitalistisk ideologi skapad för människan som kan tillämpas utanför de ramar som idag existerar.

Men mest av allt är jag feminist. När jag talar om det patriarkala förtrycket som genomsyrar alla delar av vårt samhälle, det är då det brinner som allra mest inom mig. Det är då jag blir som allra mest arg och det är då kämparglöden lyser som starkast. Det är då jag vill rusa ut på gatorna och skrika ”KVINNOKAMP FÖR FAN!!!”. Det är då jag vill säga till alla tjejer och kvinnor, du duger som du är, du är människa och du ska kunna göra vad fan du vill med ditt liv.

Antikapitalist och feminist, alltså. Men mest av allt feminist. Och inte längre socialdemokrat. Vad sjutton är jag då? Vilket fack kan jag placera mig i så att jag känner mig hemma? Vilket feministiskt, antikapitalistiskt parti som åtminstone i någon mån tänker utanför ramarna, hör jag hemma i?

Igår lämnade jag Socialdemokraterna (formellt) för Feministiskt Initiativ. Hejsvejs.