På den här dagen för ett år sedan kommer jag ihåg att jag satt framför TV:n i soffan och bara grät och tänkte tankar alldeles för röriga och censuerade för att författa. Idag sitter jag och gråter när Laleh sjunger Some Die Young i Oslo, med tankar som går ett helt år tillbaka. Tårar för sorg, tårar för saknad, tårar för styrka.

 

I brist på möjlighet att delta i en minnesceremoni beger jag och Max oss ner på Värnhemstorget, köper röda rosor och ett rött blockljus och skriver lite halvknackligt p.g.a. underlaget med en röd penna att vi inte har glömt. Vi vill aldrig glömma, heller. Aldrig glömma dem. Aldrig glömma deras kamp för rättvisa och demokrati.

 

Vi vill minnas och föra kampen vidare.