Lämnade yrancampingen i söndags med den största känslan av vemodighet jag upplevt. Även om det är skönt att slippa tillbringa vardagen i ett fuktigt och kvavt tält på hårda liggunderlag, varför skulle man vilja ta sig ur ett vakuum av underbar musik, underbara personer och dans tills benen inte längre orkar hålla dig uppe?

Vill inte tänka att det är ett helt år av verklighet kvar tills nästa gång.