Varning: Innehåller till viss del beskrivning av våldtäkt och även andra detaljer som kan vara triggande

Våldtäktskulturen tar sig uttryck dag ut och dag in. Det är en kultur som skapar en rädsla hos tjejer och kvinnor, som skapar en otroligt stark medvetenhet att är du av kvinnligt kön så står du alltid inför risken att bli våldtagen eller sexuellt trakasserad. Det är en kultur som innebär skuld och skam för kvinnor och unga tjejer att ha mycket sex eller uttrycka våra sexualiteter - vi är horor eller slampor. Det är en kultur som innebär att när en säger ifrån gentemot en sexistisk kommentar, tafsande eller ett sexistiskt skämt så är vi bitchar eller så fattar vi inte att det är typ, komplimanger/skämt/whatever?

Hoten, riskerna, skulden, skammen och sexismen gör våldtäkt till något normalt. Allt detta gör oss blinda inför vad en våldtäkt faktiskt är, och förskjuter de sexuella gränserna. Att, som tjej, ha sex med en kille mot sin vilja blir liksom inget konstigt.

Våldtäktskulturen uttrycker sig på många olika sätt. Mycket fokus hamnar på (de potentiella) våldtäktsoffren. Gå inte ut en mörk kväll. Ha inte på dig för utmanande kläder. Drick för guds skull inte för mycket alkohol! Budskapet är tydligt - utmana inte ödet för då kan du faktiskt bli våldtagen.

Tjejer och kvinnor lever alltså under ett konstant hot om att bli våldtagna. Ett hot som sätter enorma begränsningar för hur en kan vara och bete sig som människa. Ett hot som faktiskt även bestraffar och skuldbelägger de som blir utsatta. Hon skulle ju inte gått ut ensam så sent! Hon var klädd alldeles för slampigt! Hon var ju så himla full, vad kunde hon egentligen förvänta sig? Men varför släppte hon ens in snubben i sin lägenhet?

Detta är enormt begränsande för oss när vi till exempel vill gå ut och ha roligt en helg. Vi ska undvika att bli tafsade på, men om vi blir det ska vi acceptera det välvilligt och tacka för komplimangen även om vi upplevde det kränkande.

Men våldtäkter mot kvinnor sker sällan under sena utekvällar då en går hem ensam från krogen, det är faktiskt i våra hem. Våldtäkterna utförs framförallt av de män och killar som vi litar på, tycker om eller som vi faktiskt till och med älskar. De utförs av helt vanliga människor, av de som finns runtomkring oss. Kollega, vän, kärlekspartner. Det är något som kan vara jobbigt att tänka på, att de som är oss som närmast faktiskt kan orsaka skada. Men det är ju faktiskt så, att det är lättare att tänka på våldtäkt som något avlägset och som begås av män som hoppar fram ur en buske när det är mörkt ute. Det är jobbigt att de att det sker här och nu, och nära oss.

Men våldtäktskulturen innebär inte bara att vi begränsas i vårt sociala liv och i våra relationer, utan också att vi hindras från att vara sexuella varelser. Vi måste vara försiktiga, vi ska inte vara sexuella och inte utforska våra sexualiteter. Att vara kysk blir eftersträvansvärt och är en inte det så är det faktiskt en aning skamfullt. Tjejer upplever till exempel generellt att det är mycket svårare att tala öppet om sex än vad killar gör, det kan liksom vara lite pinsamt och då är en inte en duktig och fin flicka längre.

Det fokus som hamnar på (de potentiella) förövarna, handlar istället om något (indirekt) rättfärdigande. En våldtäkt kan enkelt försvaras med “boys will be boys”, eller dylikt. Förövarna fråntas alltså ansvaret i och med att det aldrig riktigt ses som deras fel - antingen är det att deras sexualitet i princip är okontrollerbar eller att de helt enkelt inte förstod bättre.

Det har tagits upp många fall i media där flertalet våldtäktsmän har friats trots att våldtäkt har skett. Ett exempel på detta är ett fall där en man i Lund friades från en våldtäkt, trots att offret hade skrikit så mycket att hennes hals hade svullnat. Trots detta verbala och även mycket fysiska motstånd påstod killen att han inte förstod att det var våldtäkt, att det bara handlade om “dominanssex”. Det är också det fallet fallet i Tensta, där en 15-årig tjej blev gruppvåldtagen av sex jämnåriga killar som turades om att ha sex med henne, emot hennes vilja. Killarna friades för att en ansåg att tjejen inte gjorde tillräckligt mycket motstånd och för att hon, rent teoretiskt, kunde ha lämnat rummet de befann sig i.

Tänk om vi skulle tillämpa detta på något annat brottsligt fall. Att en stöld inte är en stöld för att offret inte sa tillräckligt mycket nej, eller för att förövaren tolkade nejet som ett ja. Eller om ett offer för misshandel skulle skuldbeläggas för att denne inte gjorde tillräckligt mycket motstånd. Det blir ju absurt.

Våldtagna tjejer och kvinnor har helt enkelt inte rättssystemet och samhället på sin sida. Detta är något som ökar rädslan inför att vara ensam och gör även så att färre våldtäkter anmäls och att färre döms för våldtäktsbrott (bara 3% av alla våldtäktsmän blir fällda!). Mörkertalet för anmälningar är enormt, en räknar med att bara en knapp fjärdedel (23%) av alla våldtäkter anmäls (och egentligen, varför skulle en vilja anmäla när en inte har rätten på sin sida och när en blir “tjejen som blev våldtagen” och kanske till och med stämplad som slampa?). Ofta är det också så att offret sällan blir betrodd och utöver det även misstänkliggjord. Är du verkligen säker på att du blev våldtagen? Du gör inte detta bara för att du vill ge igen på snubben?

Det är lätt att tänka att offret måste ha gjort något fel, för annars så kan ju en våldtäkt inte ha skett? Våldtäkt är ju så avlägset och sker bara i mörka gränder, inte är väl det så vanligt att sådant sker? Och absolut inte av snälla och trevliga killar! Eller?

Nej, våldtäktskulturen är här och den är nu, och den är nära oss.

Den syn på könen som existerar är så fruktansvärd skev - generellt sett så måste de av kvinnligt kön konstant akta sig för de manliga, sexuella varelserna. Det målar upp en bild av den ena halvan som offer och objekt och den andra halvan som förövare som inte kan kontrollera sina begär eller som helt enkelt inte vet bättre - alla män blir potentiella våldtäktsmän och alla kvinnor blir potentiella våldtäktsoffer. Det är självklart att detta skapar ett maktförhållande. Och det är fruktansvärt att vi kan tänka så om varandra.

Men oftast är så att många killar faktiskt inte förstår vart gränserna går någonstans, och får lära sig att kränka en tjej sexuellt faktiskt kan vara okej. Det kan till exempel handla om att porr ger en falsk bild av hur sex bör gå till, där smärta för tjejen och dominans för killen är eftersträvansvärd. Denna bild speglas också i hur vi ser på oss själva under en sexuell akt, ibland kan det bli alldeles för enkelt att gå med på något en egentligen inte vill - vi gör det för vi har lärt oss att vår sexualitet inte är lika mycket värd som killens. När detta sker och blir normalt så leder det till att våldtäkt och sexuella trakasserier inte blir något konstigt - varken tjejen eller killen har någon respekt för vart hennes gränser går någonstans. Och här måste vi inse att hela samhället bär ett ansvar att förskjuta sina värderingar så att tjejer och kvinnor får rätt till sina egna kroppar.

En förkrossande majoritet av alla våldtäktsoffer kvinnor (ca. 90-96% år 2012 beroende på åldersgrupp) och en förkrossande majoritet av de anmälda förövarna är män (ca. 98% år 2012). Då är det ju självklart att till exempel en välvillig förälder säger till sin dotter att skydda sig från att bli utsatt. Men frågan är om detta inte är destruktivt mer än hjälpande, fokuset hamnar på henne och då blir det faktiskt hennes fel om hon blir utsatt. Dottern lär sig att försöka att inte bli våldtagen. Fokuset hamnar sällan på den potentiella förövaren, att denne ska lära sig att inte våldta. Den onda cirkeln fortsätter alltså.

Med det sagt ska vi dock ändå lära oss att försvara oss. För sådan är faktiskt den kassa verkligheten, att vara av kvinnligt kön gör en ju till ett potentiellt våldtäktsoffer - det är något som är så fruktansvärt normaliserat. Däremot ska vi aldrig låta oss begränsas.

Men våldtäktskulturen handlar bara inte om våldtäkt. Det handlar om normer och värderingar och hur vi ser på varandra. Det handlar om att de av kvinnligt kön ska skämmas för sin sexualitet medan de av manligt kön kan känna sig stolta (vilket absolut inte är fel, men varför kan inte vi få vara det också?). Kyskhet är helt enkelt något eftersträvansvärt för tjejer. Det handlar om våra gränser, och när vi är bitchar om vi säger ifrån när dessa överskrids. Våldtäktskulturen normaliseras i vårt språk (hora, slampa) och våra värderingar.

Allt detta förutsätter att det sexuella våldet mot tjejer och kvinnor kommer att fortsätta. Hela samhället bär alltså ett ansvar för att detta ska få ett slut, och inte enskilda tjejer som ska skydda sig från att bli utsatta.

Vi behöver alltså ändra på samhället och tillåta tjejer och kvinnor att vara sexuella varelser. Vi är en del av ett sammanhang där de av manligt kön faktiskt bär på den huvudsakliga makten - och våldtäktskulturen syftar rentav till att bevara denna maktordning, i och med att det framförallt är män som utsätter kvinnor för sexistiska kränkningar, sexuella trakasserier och våldtäkter. Genom att samhället skapar och reproducerar en bild av oss själva där kvinnor och tjejer ska begränsa sina liv och känna skam över sin sexualitet, så får männen och killarna mer makt över oss och våra kroppar.

Det är så en våldtäktskultur fungerar, och den utsätter många tjejer för, rent ut sagt - skit.

Ta en dag och se dig omkring. Titta på all reklam runt omkring dig. Räkna alla annonser, tidningsartiklar, all tv-reklam - och så vidare - som fixerar sig kring utseendet. Räkna sedan ut hur stor andel av dessa som riktar sig till tjejer och kvinnor.

Det är såklart inte ett enskilt fenomen och problem att många företag tjänar pengar på att hetsa kring kvinnors och tjejers utseende, även om det är så fruktansvärt sjukt och dåligt. Det faktiska problemet är ju det är en del av ett sammanhang som tillåter det. Det är en del av ett sammanhang som bedömer kvinnor först och främst efter utseende och inte utefter vad de har åstadkommit.  

Och så har vi människor i vårt samhälle som gärna påstår att unga tjejer får skylla sig själva. Skylla sig själva för att de är svaga för att de faller för normen eller skylla sig själva för att DE har skapat orimliga normer kring utseendet och vikten av det. “Utbud styrs av efterfrågan” hör en från människor som därmed avfärdar utseendehetsen från medierna som något kvinnor faktiskt själva helt och hållet får ansvara för.

Men kanske är det inte så enkelt. Vi måste komma ihåg att denna “efterfrågan” har ett ursprung, och det är faktiskt samhället som helhet och inte enbart den kvinnliga målgruppen. Kort sagt, hade vi tillsammans - män, kvinnor och övriga kön - inte skapat dessa normer så hade denna “efterfrågan” inte existerat. Alla dessa normbildningar sker enligt ett större sammanhang, ett sammanhang som tillåter kvinnor, unga tjejer och små flickor att konstant fundera på om de är tillräckligt snygga eller fina.

Budskapet är tydligt:
Bli snygg för annars kan du inte skaffa pojkvän (eftersom det är så sjukt viktigt).
Din kropp duger inte. Såhär ska den se ut *bild på en retuscherad kvinnokropp*.
Det viktigaste du kan vara är fin.

Det är sällan att unga tjejer (och kvinnor i övrigt) helt och hållet vill se bra ut bara för sin egen skull, utan för att nå bekräftelse från människor runtomkring (och framförallt killar). Vi skuldbeläggs när vi inte når de omöjliga förväntningarna från omgivningen kring hur vi ska se ut. Att få det bekräftat att en är snygg eller fin väger ofta mycket tyngre för unga tjejer än att höra att de har åstadkommit något bra - det får vi lära oss långt ner i tidig ålder. Vi får det bekräftat när vi uppfyller kraven kring hur en ska se ut och vi får det likväl bekräftat när vi inte uppfyller dessa krav (vilket sker betydligt oftare). Det kan vara enormt begränsande för många unga tjejer och är en av anledningarna till att unga tjejer mår dåligt.

Men de där kraven kan vara lika otydliga som självklara. Du ska vara smal, men inte för smal. Du ska ha bröst och rumpa, men de ska vara i lagom storlek. Du ska ha smink, men bara så det ser naturligt ut. För det är så en ska se ut. Fin och smal och kurvig och naturlig. För mycket eller för lite av det ena eller det andra (vilket det oftast är) och du får veta det direkt. Det är blickar, kommentarer (även välmenade sådana), påförande av skuld och skam. Du får veta att du inte duger. Normen är tydlig och den som avviker lite för mycket åt det ena eller det andra hållet blir straffad. Och det är otroligt sällan något inte blir fel. Och då står vi där och nedvärderar oss själva. Jag duger inte. Mitt hår är inte fint idag, jag önskar jag hade större rumpa, varför tog jag på mig eyeliner, hur kunde jag köpa den här tröjan.

Och samtidigt som vi inte riktigt duger så är det också någonstans vårt eget fel. Inte så konstigt att så många unga tjejer har dålig självkänsla.

För mig är identitet viktigt, jag vill ha någonstans där jag känner mig hemma. Jag vill kunna säga stolt; det här är jag! Jag vill känna att det brinner inom mig när jag talar om mina värderingar.

 

För mig är min partitillhörighet en viktig del av min identitet, och just därför kan jag inte stoltsera med att säga; det här jag och jag är socialdemokrat. Snarare vill jag dra på mig skämskudden.

 

Om jag reflekterar över hur mina värderingar såg ut när jag gick med i partiet och SSU för ungefär 2,5 år sedan, så inser jag hur mycket politisk vilja jag saknade. Ungefär såhär; ja, men liiite höger gör väl inget. Nej det gååååår inte att vara lite radikal. Radikalism saknar ju realism!

 

Och det är väl ungefär så socialdemokratin har sett ut de senaste åren, så det är väl inte så konstigt att jag identifierade mig väl med rörelsen.

 

Dagens socialdemokrati talar om medborgarna som kunder och ser på deras kollektiv som ett företag med ett behov av en affärsplan. För dagens socialdemokrati är det viktigare med tillväxt än långsiktig hållbarhet. För dagens socialdemokrati är det viktigare att näringslivet har möjlighet att ta ut välfärdsvinster än att medborgarna får den bästa möjliga välfärden. För dagens socialdemokrati är det längre inte en långsiktig ambition att minska och slutligen utradera klassklyftorna och skillnaderna i förutsättningar mellan män och kvinnor.

 

Ja, det är svårt att tillämpa radikala idéer i en verklighet som är skapad och anpassad just för att de inte ska fungera att tillämpa i praktiken. Och det är väl någonstans dit jag vill komma, att Socialdemokraterna inklusive de flesta andra partier, om inte alla (ja, inklusive V), är inlåsta i denna verklighet och vågar inte tänka längre än hur denne kan förändras några år framåt. De vågar inte utvidga sin politik till något mer än en intalat oföränderlig verklighet, som bara kan bli lite mer höger eller lite mer vänster. Som bara kan bli mer eller mindre investeringar i offentlig sektor, mer eller mindre privatiseringar, mer eller mindre statligt inflytande. De vågar inte för att det helt enkelt inte fungerar. Det är val var fjärde år och då måste en helt enkelt tänka inom de ramar och begränsningar det skapar.

 

Men det innebär för fan inte att det parti som ska vara medborgarnas parti nummer ett ska flörta med näringslivet för att kanskeinteriskeraförloraettval. Därför är det nu ett tag sedan jag slutat kalla mig för socialdemokrat, men jag har inte känt mig hemma i något parti, jag har haft väldigt svårt att säga; det här är jag.

 

För ett tag sedan insåg jag också en sak som fick mig att fundera. Det skapade också en ideologisk identitetskris hos mig, som hur länge som helst så självklart har varit socialist och feminist. Det var jag liksom, även om jag inte hade något parti. För vad är alternativet till socialism? En kapitalistisk politik som tillslut, på riktigt, kommer få vårt samhälle att kapitulera. Gå under. Finito helt enkelt. Klart en då måste vara socialist och stå upp för medborgarnas intressen.

 

Men är det egentligen den verkliga motpolen? Betyder antikapitalist de facto socialist (eller kommunist)? Är det verkligen den bästa lösningen på våra problem? Än så länge vet jag inte, jag har inte kommit på ett bättre svar. Däremot har jag mycket svårt att identifiera mig med den socialistiska ideologin numera, den känns allt mer förlegad i ett 1800-talets blomstrande industrisamhälle och jag ser många brister i ideologin när den ska tillämpas i verkligheten.

 

Men ja, det är bara politisk filosofi. Jag är helt klart radikalt vänster, eller ja, antikapitalist, om jag ska placera mig på en skala, även om jag önskar att det fanns en annan utopi parallellt med de som finns på dagens politiska karta. En antikapitalistisk ideologi skapad för människan som kan tillämpas utanför de ramar som idag existerar.

 

Men mest av allt är jag feminist. När jag talar om det patriarkala förtrycket som genomsyrar alla delar av vårt samhälle, det är då det brinner som allra mest inom mig. Det är då jag blir som allra mest arg och det är då kämparglöden lyser som starkast. Det är då jag vill rusa ut på gatorna och skrika ”KVINNOKAMP FÖR FAN!!!”. Det är då jag vill säga till alla tjejer och kvinnor, du duger som du är, du är människa och du ska kunna göra vad fan du vill med ditt liv.

 

Antikapitalist och feminist, alltså. Men mest av allt feminist. Och inte längre socialdemokrat. Vad sjutton är jag då? Vilket fack kan jag placera mig i så att jag känner mig hemma? Vilket feministiskt, antikapitalistiskt parti som åtminstone i någon mån tänker utanför ramarna, hör jag hemma i?

 

Igår lämnade jag Socialdemokraterna (formellt) för Feministiskt Initiativ. Hejsvejs.

Blondinbella blir kräkfärdig av könskvotering. Jag blir kräkfärdig av hennes brist på insikt och på hennes attityd mot kvinnor.

 

Hon tycker det är fel att vi ska gå efter kön istället för kompetens, därför ska vi inte kvotera in kvinnor i mansdominerande yrken.

 

Jag tycker det är fel att vi ska gå efter kön istället för kompetens, och därför ska vi just kvotera in kvinnor i mansdominerande yrken. Så som det ser ut idag har vi ett främjande av männens kompetens på arbetsmarknaden, kvinnors arbete värderas inte lika högt.

 

Således har vi en faktiskt existerande verklighet där män kvoteras in före kvinnor, även om det inte är skrivet i någon lagbok.

 

Det är inte kvinnornas fel att 96% av alla ledmöter i bolagsstyrelser är män, eller att endast 5% av alla VD:ar är kvinnor. När statistiken ser ut som den gör borde man väl fatta att problemet är mycket större än tjejers prestationer, att man inte skulle ha tillräckligt kompetens.

 

Vi lever i ett samhälle med strukturer. Männen har i alla tider haft den största delen av den sociala, politiska och ekonomiska makten. Därför ska vi inte, kan vi inte, säga att problemet ligger hos kvinnorna - att man inte skulle prestera tillräckligt, att man inte vågar ta för sig. Sitter man med makten vill man inte lämna ifrån sig den, så enkelt är det. Därför behövs kvotering.

 

Tänker lite smått såhär på kvällskvisten. Om strukturer och sånt. Har samlat mina tankar lite sammanfattande.

 

I liberalismens anda talar man så gärna och så fint om individens självförverkligande och individens ansvar att trotsa strukturerna. Hur vackert talade inte Jasenko Selimovic om hur han lyckades uppnå ett självförverkligande trots sin invandrarbakgrund. Alltså finns inte rasism, typ.

 

Vad man måste greppa är att människan aldrig är oberoende av omgivningen. Från det att vi föds socialiseras vi efter kulturella förväntningar, som också bär med sig värderingar. Det anses var bra eller mindre bra att vara på ett visst sätt. Att vara vit, heterosexuell och man (och kapitalist, såklart) är då utan vidare analys idealet om man efterlyser makt.

De strukturer vi människor präglas av, har vi burit med oss i alla tider. Det är så självklart att det blir naturligt. En liten historisk förankring:

 

*Förtrycket av kvinnan har existerat i de flesta kulturer i alla tider.

 

*Fientlighet mot andra etniciteter har funnits i de flesta kulturer i alla tider (pga identifikation osv). I framförallt Europa och USA har denna rasism förstärkts av koloniala/imperialistiska intressen (de är sämre än oss, därför ska vi ha deras olja/land/whatever), vilket har lett till ett maktförhållande väst-resten av världen.

 

*Heterosexualitet har de senaste par årtusenden varit normen på grund av att det har varit det enda sättet för reproduktionen av vår art (nu finns ju andra möjligheter, t.ex. insemination) och religiösa värderingar.

 

Därför är det så himla naivt och rentav korkat att förneka strukturer. Normerna och de värderingar vi bär med oss påverkar vår syn på andra, och de sitter så djupt rotade inom oss. Därför kan människors möjligheter inte vara jämlika, bara för att man har någon form av formell jämlikhet (som vi också måste ifrågasätta, men det är en annan diskussion). Därför kan man heller inte säga, men jag har ju lyckats, därför borde andra klara av samma sak - och har man inte det, ja då får man väl skylla sig själv?

 

För problemet är, att det är inte så enkelt. Så länge vi bär på värderingar om vad som gör en bättre/sämre, och således rangordnar människor, kommer aldrig alla individer kunna nå ett självförverkligande.

 

Därmed vill jag inte beskylla alla vita, heterosexuella eller manliga (eller alltihop) individer för att vara förtryckare eller att alla mörkhyade, homosexuella eller kvinnliga (eller alltihop) individer är offer. Poängen är att vi lever i ett samhälle där vissa attributer premieras medan andra nedvärderas.

 

Vi måste se strukturerna och motverka dem, istället för att förneka och lägga skulden och allt ansvar på individen. Först då kan vi uppnå jämlikhet.

 

(Ett tillägg såhär i efterhand: lägger man också ansvaret på individerna försvinner ansvaret från auktoriteter, så som stat och kapitalister, således försvaras deras intressen och bevarande av strukturer.)

Tog en paus från allt och åkte till Lund för en mysig eftermiddag med mys-Max. Åt en massa glass och pussades i solskenet. Hade det så där underbart man bara kan ha det när ens intrapersonella konflikter står en upp i halsen, fast när solen skiner sådär oemotståndligt. Jag köpte också en väldigt-väldigt fin kjol också, vit och spetsig.

Den skeva debatten kring genus och hen får mig att bubbla av ilska. Utan insikt om begreppens innebörd går diskussioner kring hur vi pk-ivrare vill förbjuda pojkar att bära blått och flickor att bära rosa. Vissa menar att vi vill skapa en könslös grå massa, där alla ser likadana ut och är s.k. ”hens”.

Genus betyder ”socialt kön”. Genusvetenskapen studerar hur människor socialiseras utefter sitt fysiska kön och hur det påverkar möjligheter och villkor i livet.

Pojkar och flickor fostras olika, bara beroende på vilket kön man har. Pojken ska vara tuff och stark och flickan söt och snäll. Pojken ska ha blåa kläder. Flickan rosa. Pojken ska leka med bilar. Flickan med dockor. Det är tydligen viktigt för oss att göra skillnad, att begränsa möjligheter och friheter till vissa yttre och inre attribut.

Förr i tiden var det manligt att bära klackar och att gråta offentligt. Uppfattningen om hur en man och kvinna ska vara förändras, det är inget konstant. Det som är konstant är hur det alltid skapat ojämlika förutsättningar. För låt oss vara ärliga – hur ska man leva på samma villkor om man förväntas vara olika i de flesta sociala sammanhang?

Med det sagt förnekar ingen att människosläktet delas upp i två reproduktiva kategorier med vissa biologiska skillnader, som är beroende av varandra för existensen av vår art. Men måste vi säga att vi är ett visst kön? Räcker det inte med att vi bara har ett visst kön?

De patriarkala normerna för hur vi ska se ut och bete oss begränsar alla. Det handlar likaväl om killen som anammar vad som anses kvinnliga egenskaper (för en man ska ju vara man!) eller vill jobba som sjuksköterska/nanny/annat typiskt kvinnoyrke (en man ska ju inte syssla med sådant). Det handlar om tjejen som kanske säger ifrån lite för mycket (för det kan ju inte en tjej göra, hon ska veta sin plats) eller inte passar in i normen för vad som är söt/snygg (äckel/tjockis/hora/lesbisk!).

Hen då? ”Hen” är ett tredje pronomen som används i situationer då hon eller han ej passar sammanhanget. Till exempel om man vill benämna en persons anonymitet eller vill tala om en person med oklar inre eller yttre könstillhörighet. ”Hen” är en naturlig del av vår språkliga utveckling och inget unikt. Vissa språk (t.ex. persiska) har endast ett personligt pronomen, utan konsekvensen att alla kvinnor och män är exakt likadana.

 

Begreppet hen utgör dock en viktig del i jämställdhetsdebatten. Om vi skulle utgå i vårt bemötande gentemot varandra att vi inte är mer än människor så blir vi just det, människor.

Genus handlar inte om att vi alla ska vara en grå massa där vi inte kan se skillnad mellan människor. Det handlar om att alla ska få vara blåa och rosa. Och gröna, lila, röda, gula. Det ska inte spela någon roll – och det är DET som är jämställdhet.

Då var det utrett.